Skådespelare var en arbetstagare, inte uppdragstagare

En skådespelare hade ingått ett avtal med en ideell förening om att han skulle medverka i en pjäs under tre månader. På grund av coronavirusets utbrott ställdes däremot föreställningarna in, och skådespelaren arbetade därför i drygt två månader i stället för tre.

Innan pjäserna ställdes in hade föreningen betalat skådespelaren ungefär hälften av den överenskomna kompensationen, men inga ytterligare betalningar gjordes. Anledningen var att föreningen betraktade skådespelaren som en uppdragstagare vilket innebar att han inte skulle ha rätt till samma löneförmåner som en arbetstagare. Skådespelaren höll inte med och hävdade att han skulle betraktas som arbetstagare. Han väckte därför talan och yrkade att han hade rätt till ytterligare ersättning.

Bedömning från fall till fall av avtalet och omständigheterna

Om någon är arbetstagare eller uppdragstagare avgörs efter en helhetsbedömning. I bedömningen tas hänsyn till överenskommelsen mellan parterna och omständigheterna när den arbetspresterande parten har utfört arbete. I detta fall var skådespelaren den presterande parten.

Om slutsatsen av bedömningen innebär att den presterande parten anses vara en arbetstagare, gäller LAS oavsett vad avtalet mellan parterna stadgar.

Omständigheter som kan indikera att en person är en arbetstagare är:

• Arbetet har utförts av en specifik person och inte, till exempel, av en juridisk person. I detta fall hade skådespelaren personligen anställts för föreställningarna
• Arbetet har utförts under ledning och kontroll. I detta fall hade skådespelaren varit föremål för föreningens direktiv utan att själv kunna välja när och hur han skulle arbeta
• Utrustning tillhandahålls för att utföra arbetet. I det här fallet hade skådespelaren fått nödvändig utrustning för att uppträda
• Ersättningen för arbetet har fastställts utifrån dess omfattning och inte resultatet av arbetet, vilket också var fallet här

Vidare ansåg Arbetsdomstolen att det enligt avtalet mellan parterna var oklart huruvida skådespelaren var arbets- eller uppdragstagare. Domstolen ansåg också att skådespelaren hade fog för att tro att han var arbetstagare och inte uppdragstagare. På den grunden bedömde domstolen därför att han var arbetstagare enligt LAS.

IUNO menar

Avgörandet visar på vikten av att utarbeta tydliga avtal med uppdragstagare och att alla villkor som har betydelse för definitionen som uppdrags- respektive arbetstagare bör fastställas tydligt. Annars finns risk att omständigheterna i fallet, efter en helhetsbedömning, innebär att personen ska klassificeras som en arbetstagare. Om personen klassificeras som en arbetstagare blir det irrelevant om personen från början var avsedd att vara uppdragstagare, och reglerna för arbetstagare gäller i stället.

IUNO rekommenderar att företag, innan de ingår avtal med uppdragstagare, noggrant överväger samtliga villkor för att undvika att partsförhållandet klassificeras som en anställning. Parterna bör även diskutera i detalj vad som gäller för att i största möjliga mån undvika missförstånd och konflikter.

[AD 2021 nr 13]